Turistchefen blev ”kunglig loppisleverantör”

”Då sa den tappre siste mohikanen…” ljuder ur transistorradion som står på loppisbordet bland mässing, glas och porslin. En rå doft av salt och fukt vilar över flanörerna på Djurgårdsstranden i Stockholm denna milda julidag. Bakom bordet står entreprenören själv, Martin Ahlberg, 75.

Han har varit hotellchef på Waskia i Vasa, Finland, när hotellet hade sina glansdagar med landets högsta beläggning, försäljningschef på Vasabåtarna, marknadsdirektör på Silja Line och Finlands turistchef i Sverige. Nu titulerar han sig ”kunglig hovleverantör”.

Ahlberg ler snett och nickar mot prylarna.

– Jag har ingen skylt med det men jag har ett avtal med kungahuset. Jag känner mig som en kunglig hovleverantör, säger han med en glimt i ögat.

Det är en lugn sommardag vid småbåtshamnen mellan Vasamuseet och Spritmuseum på Djurgården. Ahlberg lyfter stolt fram en skeppsklocka och drar i kläppen; en djup resonant mässingsklang sprider sig i vinden.

– En fantastisk pjäs från en bogserbåt i Stockholm. Den är 100 år gammal och har en lokal koppling till ett fartyg som har gått här. Den som betalar 300 euro får den, säger Ahlberg.

Han hade fyndat den på det stora loppiset på Karlaplan den här morgonen när han körde in till stan.

Sovjetnunor på Dalarö

På ett av borden ligger några armbandsur. Det är inte vilka klockor som helst. De har riktiga mekaniska urverk och urtavlor med nunorna på de forna Sovjetledarna. Han visar upp Lenin, Stalin och Jeltsin.

Klockorna har han köpt av ryska turister eller inhandlat dem under sina resor till Sovjetunionen. De har samlat damm några år i ett skåp hemma på Dalarö i Stockholms skärgård. Nu är de till salu på loppiset och drar många nyfikna till sig. Priset varierar mellan 100 och 150 euro. En medelålders man studerar dem ingående. Jeltsin utlovas för 750 kronor (70 euro) och mannen lovar återkomma med kontanter. Ett ungt seglarpar från Norge beundrar finländskt glas och köper ett par ljushållare.

Ahlberg jobbade under många år som konsult i eget företag och hade flera anställda på kontoret på Finlandsinstitutet i Stockholm.

– Jag drev en hyfsat framgångsrik turistisk konsultverksamhet, men pandemin tog knäcken på företaget och då var min ålder lämplig för pensionering.

I den vevan startade Ahlberg Wasa Retro - och cirkeln till Österbotten slöts på nytt.

Butik på holländsk båt

Det började med att han köpte en tretton meter lång holländsk stålbåt. Han funderade hur han skulle kunna kommersialisera den och noterade att mycket folk flanerade längs Djurgårdsstranden. Hans gode vän, som drev gästhamnen, gav honom sin bästa båtplats.

– Så jag flyttade båten hit och öppnade butik på den. Det var lite spektakulärt för folk att få gå ombord och shoppa, säger Ahlberg.

När hans huvudman i hamnen gick bort tyckte han det var säkrare att umgås med kungahuset än med en hamn som ”inte mådde riktigt bra”.

– Så nu är korvgubben Pelle och jag de enda som får stå här på kunglig mark. Kungen disponerar allt här så därför måste vi ha avtal med honom.

Djurgården ingår i den kungliga dispositionsrätten som skapades 1810. Det är en överenskommelse som ger Sveriges monark nyttjanderätt till ett antal kungliga slott och Kungliga Djurgården.

Drömmen om en Kvarkenbro

Flanörer stannar vid Ahlbergs bord, vrider och vänder på prylarna, frågar priset och funderar.

Samtalet glider in på organisationer som arbetar gränsöverskridande. Apropå Kvarkenrådets projekt minns han hur en fast förbindelse över Kvarken utretts i flera omgångar. Ahlberg tycker att en bro skulle underlätta förbindelserna mellan länderna avsevärt.

– Det skulle vara väldigt naturligt med en bro, men jag vet faktiskt inte om det verkliga behovet finns i dag.

Loppishandlare kan träffa Wallenberg

Han lyfter fram Finsk-svenska handelskammarens stora betydelse som brobyggare för företagarna, en organisation han själv varit medlem i under många år. Han poängterar att organisationen erbjuder ett oerhört tungt nätverk och arrangerar ”fantastiska tillställningar”.

– Trots att du är en liten företagare kan du gå fram och prata med mäktiga företagsledare som till exempel Wallenbergarna. Utan det här nätverket skulle jag inte själv lyckas få ett möte med så inflytelserika personer.

Efter att ha arbetat med Finland under hela sin karriär vet han vad handelskammaren betyder, även om dess värde kan vara svårt att mäta i direkta pengar.

– Ett av handelskammarens problem är att den säljer väldigt lite på pappret. Man förstår inte riktigt den där nyttan som inte går att ta på, men den är enorm både i stort och i smått. I dag stirrar man sig blind på omedelbar försäljning, men vägarna dit kan ofta komma via de kontakter man knyter där.  Och nuvarande vd:n Kjell Skoglund från Kristinestad är en mästare på att sammanföra folk.

Han ler mot sitt loppisbord på Djurgårdsstranden.

– Jag är kanske deras minsta medlem, men jag tror jag är lika nöjd som de stora. I min nuvarande verksamhet har jag inte samma nytta av handelskammaren som förr, men kontakter kan jag knyta.

Bildtext till stora bilden: Skeppsklockan, mer än 100 år gammal, är en av Martin Ahlbergs dyrgripar.  

Alla bilder: Mayvor Stagnäs.